Vilken synvinkel
Jag tänkte, varför säger hon inget?
Hon stod där och bara kollade på mig med sina drogade ögon.
Hon stod bara där och kollade på mig med colaflaskan i hennes hand.
"Varför pratar du inte med mig?" for det ut ur munnen på mig.
"Älskar du inte mig längre?" jag kände att de sista var riktigt dumt sagt.
Hon granskade mina läppar och slicka sig runt sina torra blåa läppar, jag tänkte
det var länge sen jag fick kyssa hennes läppar. Jag fick ont i magen av att känna
saknad. Jag fick inte ens röra vid henne. Jag kände att jag var tvungen att säga något igen.
"Älskling fryser du?"
Hon svarade fortfarande inte.
Hon stod bara där helt stilla och kollade in i mina ögon.
"Snälla, kan du inte svara.. du har inte pratat med mig på länge! Vad är som har hänt?"
Hon stod fortfarande bara och kollade på mig. Jag kunde inte läsa av henne, inte
ens lite. Hon såg helt känslokall ut, helt blockad ifrån alla avläsare och alla tankar.
Undrar vad som snurrar i henne huvud.
Efter ett tag så ser jag hur hon vänder sig om, trycker ner handtaget sakta och
öppnar dörren. Jag går inte efter, det känns inte rätt.
Plötsligt hör jag hur hennes mobil ringer. Hon svarar med ett hallå.
Jag gissade att det var samma person som ringde igår.
Hon pratade länge och skrattade, hon lät så levande.
Sen kom hon ut igen, kollade på mig och sedan gick hon förbi.
Öppande ytterdörren och gick ut.
Några veckor senare ringer min mobil.
Jag svarar med mitt namn och blir chokad över rösten som svarar.
Vi pratade i runt 20 min och sen la vi på.
Jag satte mig ner i sängen och kollade ut igenom fönstret.
Vad har jag gjort för att det har blivit som det har blivit? tänkte jag medans jag
la ner hennes kläder i väskor. Jag tog upp halsbandet som jag hade fått av henne.
Jag lyckades få på mig halsbandet och jag tänkte att jag skulle hämta henne efter
en månad och försöka få stämmningen som vi hade förr. Jag behövde bara tänka
efter vad som har hänt. Hon brukar så ofta säga hur hon känner, men typ förra året
så slutade hon sagta med säkert sluta snacka med mig. Till slut så stod hon och bara
där och lyssnade, det verkade som om hon lyssnade på vad jag sa men svarade inte.
Jag blev ju rädd men jag tänkte att låta henne vara ifred var mycket lättare.
Om jag bara kom ihåg varför hon slutade öppna sig för mig och varför hon slutade
snacka med mig. Om jag kommer på det så kanske det finns en chans att det kan
bli som förr, om det inte redan är försent att hjälpa både oss och henne.
vilken synvinkel.
Hon stod där och bara kollade på mig med sina drogade ögon.
Hon stod bara där och kollade på mig med colaflaskan i hennes hand.
"Varför pratar du inte med mig?" for det ut ur munnen på mig.
"Älskar du inte mig längre?" jag kände att de sista var riktigt dumt sagt.
Hon granskade mina läppar och slicka sig runt sina torra blåa läppar, jag tänkte
det var länge sen jag fick kyssa hennes läppar. Jag fick ont i magen av att känna
saknad. Jag fick inte ens röra vid henne. Jag kände att jag var tvungen att säga något igen.
"Älskling fryser du?"
Hon svarade fortfarande inte.
Hon stod bara där helt stilla och kollade in i mina ögon.
"Snälla, kan du inte svara.. du har inte pratat med mig på länge! Vad är som har hänt?"
Hon stod fortfarande bara och kollade på mig. Jag kunde inte läsa av henne, inte
ens lite. Hon såg helt känslokall ut, helt blockad ifrån alla avläsare och alla tankar.
Undrar vad som snurrar i henne huvud.
Efter ett tag så ser jag hur hon vänder sig om, trycker ner handtaget sakta och
öppnar dörren. Jag går inte efter, det känns inte rätt.
Plötsligt hör jag hur hennes mobil ringer. Hon svarar med ett hallå.
Jag gissade att det var samma person som ringde igår.
Hon pratade länge och skrattade, hon lät så levande.
Sen kom hon ut igen, kollade på mig och sedan gick hon förbi.
Öppande ytterdörren och gick ut.
Några veckor senare ringer min mobil.
Jag svarar med mitt namn och blir chokad över rösten som svarar.
Vi pratade i runt 20 min och sen la vi på.
Jag satte mig ner i sängen och kollade ut igenom fönstret.
Vad har jag gjort för att det har blivit som det har blivit? tänkte jag medans jag
la ner hennes kläder i väskor. Jag tog upp halsbandet som jag hade fått av henne.
Jag lyckades få på mig halsbandet och jag tänkte att jag skulle hämta henne efter
en månad och försöka få stämmningen som vi hade förr. Jag behövde bara tänka
efter vad som har hänt. Hon brukar så ofta säga hur hon känner, men typ förra året
så slutade hon sagta med säkert sluta snacka med mig. Till slut så stod hon och bara
där och lyssnade, det verkade som om hon lyssnade på vad jag sa men svarade inte.
Jag blev ju rädd men jag tänkte att låta henne vara ifred var mycket lättare.
Om jag bara kom ihåg varför hon slutade öppna sig för mig och varför hon slutade
snacka med mig. Om jag kommer på det så kanske det finns en chans att det kan
bli som förr, om det inte redan är försent att hjälpa både oss och henne.
vilken synvinkel.
Hey, girl with one eye.
I took a knife and cut out her eye,
She's lucky that I didn't slit that smile
I said hey, girl with one eye:
I'll cut your little heart out,
cause you made me cry.
She's lucky that I didn't slit that smile
I said hey, girl with one eye:
I'll cut your little heart out,
cause you made me cry.
- Jag vill se slutet
Jag är livrädd att ligga i min säng och känna hur mörkret sluker mig, men jag är rädd för att fråga efter din hand.
Jag känner hur det blir svårare att andas.
min sista natt dumpade du mig för att krossa mitt hjärta, som förra gången.
jag vill se slutet, hörde jag dig viska.
Rummet fylldes av mörker.. och inga andetag hördes..musiken tystnade..
precis som om hela världen tog ett djupt andetag. - det var slutet.
Jag känner hur det blir svårare att andas.
min sista natt dumpade du mig för att krossa mitt hjärta, som förra gången.
jag vill se slutet, hörde jag dig viska.
Rummet fylldes av mörker.. och inga andetag hördes..musiken tystnade..
precis som om hela världen tog ett djupt andetag. - det var slutet.
Min käraste, dagen kommer nå oss om du inte ger mig en chans snart.
Älskade du, jag vill inte ljuga för dig men dagen kommer, de gör den.
Ger du mig inte chansen snart så kommer det vara försent och dom kommer påbörja
att såga sönder vårat hus som vi har byggt upp.
Har du ens en tanke på att hon är våran fiende just nu?
Hon kan vara den som får oss att gå åt två olika håll.
Det kommer bli ett stort hål imellan oss.
Ger du mig chansen nu, eller iallfall snart så kan jag göra så allt fixar sig.
Ingen kommer kunna ha sönder vårat stabila hus, som vi bygger med henne.
Har vi alla på våran sida som vi ska egentligen ha så kommer vi båda två måbra
och det blir fler än du och jag som känner att det är rätt.
Jag vet inte hur allvarligt du tar det här, men jag ser det som en stor viktig grej som vi,
vi två ska lösa tillsammans. Du ger mig chansen och jag tar emot den.
Genom att ge chansen kan vi förändra allt, vi alla kan skratta och vara glada.
Kanske låter det mer som en dröm och som om jag bara hoppas på det bästa,
men jag kan lova dig att det kommer bli så som jag har suttit och klurat på sen 4
månader tillbaka. Jag har alltid kännt att de var någe negativt som gnagde på vårat
nybörjade hus, men jag visste inte vad. Men jag har hittat råttan som gnager sönder
det. Jag hitta den. Man ser inte hålen än, men om ett år så ska du se att om man ens
petar på huset så rasar det, och då säger jag som jag alltid har sagt;
"Man kan försöka gå igenom det men man kan aldrig glömma, det sitter kvar och ingen vill leva med det.
Man tar upp det flera gånger om och om igen även fast man inte vill eller tänker på att man gör det.
Det är bara så vi människor är."
/ Jag är förvirrad och både besviken...
Jag begär att få en chans alla borde få.
En chans att visa vem man är innan någon drar snabba slutsatser om en.
Jag är så besviken och förvirrad.
Ger du mig inte chansen snart så kommer det vara försent och dom kommer påbörja
att såga sönder vårat hus som vi har byggt upp.
Har du ens en tanke på att hon är våran fiende just nu?
Hon kan vara den som får oss att gå åt två olika håll.
Det kommer bli ett stort hål imellan oss.
Ger du mig chansen nu, eller iallfall snart så kan jag göra så allt fixar sig.
Ingen kommer kunna ha sönder vårat stabila hus, som vi bygger med henne.
Har vi alla på våran sida som vi ska egentligen ha så kommer vi båda två måbra
och det blir fler än du och jag som känner att det är rätt.
Jag vet inte hur allvarligt du tar det här, men jag ser det som en stor viktig grej som vi,
vi två ska lösa tillsammans. Du ger mig chansen och jag tar emot den.
Genom att ge chansen kan vi förändra allt, vi alla kan skratta och vara glada.
Kanske låter det mer som en dröm och som om jag bara hoppas på det bästa,
men jag kan lova dig att det kommer bli så som jag har suttit och klurat på sen 4
månader tillbaka. Jag har alltid kännt att de var någe negativt som gnagde på vårat
nybörjade hus, men jag visste inte vad. Men jag har hittat råttan som gnager sönder
det. Jag hitta den. Man ser inte hålen än, men om ett år så ska du se att om man ens
petar på huset så rasar det, och då säger jag som jag alltid har sagt;
"Man kan försöka gå igenom det men man kan aldrig glömma, det sitter kvar och ingen vill leva med det.
Man tar upp det flera gånger om och om igen även fast man inte vill eller tänker på att man gör det.
Det är bara så vi människor är."
/ Jag är förvirrad och både besviken...
Jag begär att få en chans alla borde få.
En chans att visa vem man är innan någon drar snabba slutsatser om en.
Jag är så besviken och förvirrad.
Som vi sa, det vi bestämde du och jag.
känner mig som ett tomt skal
helt tom, inga känslor
visst jag har känslor men ändå inte
kommer bara en tår lite då och då
visst jag kan le, jag kan skratta men hur ofta är det på riktigt?
jag vet faktist inte
jag vet ingenting.
helt tom, inga känslor
visst jag har känslor men ändå inte
kommer bara en tår lite då och då
visst jag kan le, jag kan skratta men hur ofta är det på riktigt?
jag vet faktist inte
jag vet ingenting.
Älskling, säg mig gör jag dig olycklig?
För dina läppar är inte lika söta som förut.
De smakar salt, är de dränkta i dina tårar?
Och dina ögon har förlorat sin lyster och sin glans.
De ser så röda och matta ut, gråter du mycket?
Och älskling dina kramar är inte lika varma som förut.
De är svala och avtagbara, ömmar ditt hjärta?
Dina händer smeker mig på ett helt annat sätt.
De electriska stöttarna saknas som om jag vore någon annan?
De smakar salt, är de dränkta i dina tårar?
Och dina ögon har förlorat sin lyster och sin glans.
De ser så röda och matta ut, gråter du mycket?
Och älskling dina kramar är inte lika varma som förut.
De är svala och avtagbara, ömmar ditt hjärta?
Dina händer smeker mig på ett helt annat sätt.
De electriska stöttarna saknas som om jag vore någon annan?
Allt perfekt är inte alltid så perfekt som man tror från första början.
Jag kollade in i hans grönblåa ögon, jag ser hans underbara blåsvartahår som ligger precis som det ska.
Jag ser hans läppar röra sig men jag hör inget, jag bara nickar och kollar på hans välkommande läppar.
Jag ser hans rosa tunga som verkade vara så mjuk, slicka sig på läpparna.
Jag kollade ner på hans ena hand som flyttade sig till min hand.
Han flyttade sig närmare mig och sa något igen.
Jag såg bara läpparna som röde sig, inget ljud, jag hörde bara musiken som kom ifrån hans dator.
Vad ska man göra tänkte jag och slickade mig runt läpparna långsamt och kollade in i hans grönblåa ögon som verkade så oskyliga och så varma på nått sätt.
Jag bara satt där och kollade in i hans ögon, jag skulle kunna kolla in i hans ögon minst dryg några timmar till men då ser jag han plötsligt blunda och lutade dig framåt mot mig.
Jag gjorde desamma och kysste hans mjuka läppar dom var precis som jag hade föreställt mig, mjuka och mysiga.
Jag kände hans tungspätts som nuddade min, jag la min andra hand på hans axel och lät våra tungor nuddas vid varandra ett tag.
Plötsligt öppnade jag ögonen och jag insåg att jag inte alls var i hans rum utan i nån annans rum.
Jag lutade mig bakåt och såg att de inte allst var samma läppar som jag kysste först, dom var helt torra och klibbiga. Och hans ögon var inte desamma heller dom var helt klarblåa och ljuset ute ifrån hade förvandlas till mörker.
Jag reser mig hastigt upp och han tar tag om min handled, hans iskalla hand gjorde mig helt stel.
Jag såg in i hans ledsna ögon och jag såg hans äckliga gammla gråahår.
Jag skriker allt vad ja kan och drar mig ut ur hans fasta gräpp och springer ut ur huset.
Mot skogen, skogens öppning! JAG ÄR FRI tänker jag och sätter mig upp ur sängen med ett skrik.
De var bara en dröm.
Jag ser hans läppar röra sig men jag hör inget, jag bara nickar och kollar på hans välkommande läppar.
Jag ser hans rosa tunga som verkade vara så mjuk, slicka sig på läpparna.
Jag kollade ner på hans ena hand som flyttade sig till min hand.
Han flyttade sig närmare mig och sa något igen.
Jag såg bara läpparna som röde sig, inget ljud, jag hörde bara musiken som kom ifrån hans dator.
Vad ska man göra tänkte jag och slickade mig runt läpparna långsamt och kollade in i hans grönblåa ögon som verkade så oskyliga och så varma på nått sätt.
Jag bara satt där och kollade in i hans ögon, jag skulle kunna kolla in i hans ögon minst dryg några timmar till men då ser jag han plötsligt blunda och lutade dig framåt mot mig.
Jag gjorde desamma och kysste hans mjuka läppar dom var precis som jag hade föreställt mig, mjuka och mysiga.
Jag kände hans tungspätts som nuddade min, jag la min andra hand på hans axel och lät våra tungor nuddas vid varandra ett tag.
Plötsligt öppnade jag ögonen och jag insåg att jag inte alls var i hans rum utan i nån annans rum.
Jag lutade mig bakåt och såg att de inte allst var samma läppar som jag kysste först, dom var helt torra och klibbiga. Och hans ögon var inte desamma heller dom var helt klarblåa och ljuset ute ifrån hade förvandlas till mörker.
Jag reser mig hastigt upp och han tar tag om min handled, hans iskalla hand gjorde mig helt stel.
Jag såg in i hans ledsna ögon och jag såg hans äckliga gammla gråahår.
Jag skriker allt vad ja kan och drar mig ut ur hans fasta gräpp och springer ut ur huset.
Mot skogen, skogens öppning! JAG ÄR FRI tänker jag och sätter mig upp ur sängen med ett skrik.
De var bara en dröm.
- Nalle´-
Hon säger, han är borta.
Han är borta ifrån jordens yta, han har hoppat.
Jag håller i min nalle och viskar, be honom vara där när jag kommer.
Låt honom vänta på mig, få honom att stanna där och vänta på mig.
Jag klättrar upp för stegen upp mot taket.
Låt honom vänta, få honom att stanna där och vänta på mig, för nu kommer jag.
Jag klättrar förbi ett fönster med blommig gardin,
jag viskar till min nalle, säg till mamma att jag älskar henne och att jag var stolt över att ha fått hennes fina ögon.
Det faller en tår ner på min kind.. och ner på min nalle.
Men komihåg, att be honom vänta, att stanna och vänta på mig för jag kommer nu.
Stegens trappsteg börjar nå sitt slut..
Nalle, låt mig komma till honom, låt mig få krama om honom, låt mig få le med honom, men låt inte mamma vara ledsen. För nu kommer jag.
Jag tar tag i det svarta takets kant och försöker dra mig upp. Min vita klänning blev lite sotig men det struntade jag i.
Det faller yttligare en tår.
Men vad du än gör nalle så glömm inte att säga,
att han väntar på mig, att jag vill hålla hans hand tätt imot mig, och att jag vill se honom lycklig. Men förgudskull säg till mamma att jag älskar henne, och att hon inte ska vara ledsen.
Jag går till andra sidan av taket och tar några djupa andetag, tar små steg mot slutet av taket, och säger;
Nalle, lova mig att du säger åt honom att vänta, få honom att stanna där och vänta på mig, för nu kommer jag....
Flickan faller ner från höghuset, hennes vita klänning fladdar.. och hennes nalle håller hon hårt i sin vänstra hand.
Hennes mamma tar upp den rosa nallen och kramar om den medans hon ser sin dotter åka iväg med ambulansen.
En timme efter ringer sjukhuset och meddelar att hon dog på en gång och att det inte fanns nån chans att rädda henne.
Han är borta ifrån jordens yta, han har hoppat.
Jag håller i min nalle och viskar, be honom vara där när jag kommer.
Låt honom vänta på mig, få honom att stanna där och vänta på mig.
Jag klättrar upp för stegen upp mot taket.
Låt honom vänta, få honom att stanna där och vänta på mig, för nu kommer jag.
Jag klättrar förbi ett fönster med blommig gardin,
jag viskar till min nalle, säg till mamma att jag älskar henne och att jag var stolt över att ha fått hennes fina ögon.
Det faller en tår ner på min kind.. och ner på min nalle.
Men komihåg, att be honom vänta, att stanna och vänta på mig för jag kommer nu.
Stegens trappsteg börjar nå sitt slut..
Nalle, låt mig komma till honom, låt mig få krama om honom, låt mig få le med honom, men låt inte mamma vara ledsen. För nu kommer jag.
Jag tar tag i det svarta takets kant och försöker dra mig upp. Min vita klänning blev lite sotig men det struntade jag i.
Det faller yttligare en tår.
Men vad du än gör nalle så glömm inte att säga,
att han väntar på mig, att jag vill hålla hans hand tätt imot mig, och att jag vill se honom lycklig. Men förgudskull säg till mamma att jag älskar henne, och att hon inte ska vara ledsen.
Jag går till andra sidan av taket och tar några djupa andetag, tar små steg mot slutet av taket, och säger;
Nalle, lova mig att du säger åt honom att vänta, få honom att stanna där och vänta på mig, för nu kommer jag....
Flickan faller ner från höghuset, hennes vita klänning fladdar.. och hennes nalle håller hon hårt i sin vänstra hand.
Hennes mamma tar upp den rosa nallen och kramar om den medans hon ser sin dotter åka iväg med ambulansen.
En timme efter ringer sjukhuset och meddelar att hon dog på en gång och att det inte fanns nån chans att rädda henne.
